"Jag ska bara dö först!"

Som barn hade jag två intressen: det ena var tv-spel och det andra var av en mer sammansatt natur. Tv-spelet var en grå låda med texten Nintendo Entertainment System. Jag var en Nintendo-nörd.

På mitt senaste inköp står det Nintendo 3DS. Mellan min nya maskin och den gråa lådan har intresset sviktat rejält ett par gånger, men aldrig dött. Med bara några mindre mobila undantag har jag haft alla maskiner. Jag har alltid varit en Nintendo-nörd.

Värre är det med Nintendo självt. Under det senaste årtiondet har jag tyckt att företaget har tappat bort sig lite. Det har visserligen kommit fantastiska titlar hela tiden, främst i Zelda-serien, men den där riktigt unika känslan försvann på nåt sätt. Vad hände?

Vi kan kalla känslan för den vuxenbarnsliga eller den välbalanserade. Det var som om lagom gullighet bara fanns i Nintendo-spel, som jag skrev en gång. För gradvis blev spelen lite för mycket åt något håll. Det var som om Nintendo gick på myten om sig själv. Det blev för många Mario Partyn.

Det var egentligen inte förrän alldeles nyligen som jag tycker att de nyktrade till. Med Mario Kart 7 och Super Mario 3D Land skingrades dimman och allt blev precis rätt igen. Det sistnämnda spelet borde för övrigt följt med 3DS-maskinen vid lanseringen. Då hade världens bästa tv-spelstillverkare varit riktigt rika idag. Att sälja spelmaskiner utan spel är ett oskick. Och givetvis ska den där mustaschprydde rörmokaren vara den evige reklampojken!

Mitt andra intresse som barn var Lego. Det var alltså bits – och andra bitar! Men det här inlägget handlar egentligen inte om det som låg utspritt över hela mitt rum. För Lego kunde jag slita mig från, något som sällan gick med den där grå lådan. ”Jag ska bara dö först!” blev svaret när mamma ropade att maten var färdig. Man undrar ju hur hemskt det lät.

Men plastbitarna är ändå svåra att undvika, då Lego numera är synonymt med tv-spel. Vem kunde tro det? Inte ens med ett barns svindlande fantasi kunde jag tro att dessa gick att förena … Och bara med en vuxens tråkiga besinning kan jag idag begripa varför jag fortfarande inte har provat ett lego-tv-spel.

när barnasinnet har berövats på sin glöd
då har ondskan nått sitt mål till slut
(Hansson de Wolfe United)

It's a mii!

Om man springer på stan i Stockholm med en Nintendo 3DS kan man få påhälsning av den skäggiga gubben här bredvid. Funktionen kallas för StreetPass. Och den skäggiga gubben är ingen annan än jag!

Tråkigt nog verkar det finnas få personer som har en 3DS med sig till universitetet. Men kanske blir det bättre den här terminen. Kanske dyker Mario-spelare upp ur sina rör när våren närmar sig. Då ska alla lampor blinka grönt!

jag vet att det finns ett TV-spel där allt man gör går bra
(Raymond & Maria)

En stor stark

På en bar kan man dra till med "en stor stark" om man känner sig både törstig och oinspirerad. Med samma ord kan man också förklara vem Kjell Höglund är, då det är namnet på en av hans mest kända låtar. Fast det bär liksom emot av samma orsaker.

Om Höglund skulle genomföra en spelning, vilket han dessvärre inte gör längre, skulle säkerligen någon ropa på den. Men att ropa på den låten vore liksom lika fantasilöst som att alltid beställa en Pripps Blå – när det finns närmare två hundra andra alternativ. Och lägg sedan till att en beställning skulle nekas av servitören. För ett framförande av denna låt vore mer osannolik än en spelning överhuvudtaget. Den har liksom utgått ur sortimentet.

I baren på klubben Kväll Höglund har det ofta blivit en och annan "En stor stark", som alltså en "stor stark" är döpt till. Att varje gång få säga det känns som en liten informell ceremoni. Senast det gavs tillfälle för detta var i onsdags förra veckan, vilket borde ha varit den åttonde gången som denna kulturgärning till klubb gick av stapeln. Helt säkert är åtminstone att jag har varit där alla gångerna. Det är jag ensam om.

Det här med minnen är vanskligt, men jag vågar helt nyktert påstå att den bästa gången var nu senast. En av anledningarna stavas just En stor stark. Och nu pratar jag om låten igen. Den framfördes kvällen till ära av Dan Viktor, visartisten som bland annat har hyllat Höglund genom att spela in en Höglund-låt på skiva. Den låten, Paranoja, framfördes också, men vassast var En stor stark tillsammans med Liv och död, då de kändes som helgjutna, personliga tolkningar. Därtill var också de mer finstämda Kärleksdans i Provence och Om riktigt snyggt framförda.

När jag skriver detta slår det mig att alla dessa låtar behandlar alkoholhaltiga drycker i någon mån. Faktum är att merparten av låtarna gjorde det. Visserligen är det ingen ovanlighet att Höglunds texter gör det, men ändå – kan man ana att de populäraste låtarna gör det? Den frågan leder direkt till det här inläggets konklusion: En Höglund-låt är alltid en Höglund-låt, precis som en öl alltid är en öl.

En stor stark kan verka lättköpt, men man kan också se den som mångbottnad. Man behöver bara uppleva den från ett annat håll – eller titta lite djupare i glaset.

jag har sålt min själ för pengar
och jag har rest till läge noll
(Tolkning: Dan Viktor)

Äggoismen

Nuförtiden kan man köpa ägg i 4-pack. Varför då? Har folk blivit rädda för ruttna ägg? Om så är fallet är det en obefogad rädsla eftersom ägg håller sig i åtminstone två månader om de förvaras i kylskåp. Om det inte är så måste vara något ditåt, något som ligger i tiden. Jag tror att målgruppen är bortskämda ungar som inte har tillåtits att växa ur ägget.

För att uttrycka sig modernt pratar jag alltså om curlingbarn. För vad visar sig när man öppnar kartongen? Jo, på insidan av locket finns nämligen en fullständig och omfattande tillagningsanvisning – för att koka ägg! Jo, det är sant. Eftersom inga upphovsrättslagar gäller för recept, hur avancerade de än är, tänker jag delge denna text som just har rubriken "Koka ägg":

Lägg äggen i kallt vatten i en kastrull. Vattnet ska precis täcka äggen. Låt koka upp utan lock. Sjud äggen ca 2 min för löskokt ägg, ca 5 min för mjukkokt och ca 8 min för hårdkokt ägg. Spola äggen i kallt vatten någon minut innan de serveras så att kokningen avstannat.

Detta recept kan man förstås ha en hel del invändningar mot eftersom kokkonsten inte är en exakt vetenskap, hur gärna man än vill. Stängt taget finns det ju som bekant en annan variant, vilken man kan anse vara enklare, nämligen att lägga äggen i redan kokande vatten. Denna variant föredrar jag själv om jag inte använder min vän äggkokaren – som har plats för hela sju rediga ägg! Och för övrigt är det ju rejält pjåskigt att redovisa tiden som äggen behöver spolas.

Sedan vill jag betona att jag inte har köpt det här äggpaketet själv, utan att det är en gåva. Jag är storkonsument av ägg. För att vidga vyerna ytterligare har jag de senaste veckorna både provat ägg på pizza och hamburgare, något som aldrig har fallit mig in att prova förut. Hamburgaren var i det här fallet en KTH-burgare, som förutom ett stekt ägg har lite stekt bacon. Den kan jag rekommendera, medan jag inte förstår vitsen med ägg på pizza. Äggets goda smak kommer helt på avvägar.

Hur jag föredrar mina kokta ägg har jag skrivit om förut. Sedan det skrevs har jag blivit en hejare på att göra omeletter. Nästa grej blir att prova på att göra pocherade ägg. Jag är för evigt förlorad till kokta ägg. Ägg är världens bästa råvara.

Vi går på Konsum och handlar ett paket ägg
(Torsson)

I stället för vykort

Så heter en skiva av Cornelis Vreeswijk. Jag har aldrig kunnat tänka på titeln utan att tänka på dubbeltydigheten. För min inre syn ser jag skivan i ett vykortsställ. Man kan undra om det var medvetet. Han kunde ju skrivit ihop i stället istället. Annars gillade väl Cornelis att skicka imaginära telegram istället för vykort. Och ett par brev blev det ju, varav ett från kolonin.

Själv skriver jag inlägg istället för vykort, trots att jag intet har att rapportera från den här nordliga fronten, förutom en hälsning till den det berör: Tack för vykortet!

han sände några vykort till oss från en fjärran trakt
(Kjell Höglund)

Lagom finns bara i tv-spel

Nintendo gör gulliga spel. Det är deras signum. Nej, förresten, de gör lagom gulliga spel. Och det är inte deras signum – de gör det lagom ofta!

När jag såg kramdjuret på bilden bredvid var jag tvungen att ta fram plånboken. "Jag slår till på Yoshi", sa jag med min sedvanliga jargong till expediten på tv-spelsbutiken. "Ska du först köpa honom och sedan slå honom?!", skämtade han tillbaka. Jag var halvlagom road.

Men sådan är Yoshi. Hen framstår som väldigt oförarglig och snäll i ljuset av Nintendos pastellfärger, fast Yoshi i själva verket är en kallblodig mördare, precis som allför många tv-spelsfigurer. Dessutom äter hen upp sina offer, men på ett gulligt sätt, då fienderna blir till ägg, vilka sedan kan användas som vapen. Och ungefär här känner ju alla och envar hur det blir alldeles för gulligt igen. Men då har man glömt bort att Yoshi också har tv-spelsvärldens längsta tunga, som blir tungan på vågen.

Jag såg för övrigt att sajten Gameplayer listar Yoshi’s Story – som jag just nu spelar till och från – som ett av de gulligaste spelen. De är förstås ganska fel ute. Och frågan är om inte min Yoshi i tyg är för gullig också. Lagom gullighet finns bara i spel från Nintendo.

Osofistikerat?
Jaha, än sen då?
(Just D)

I Eken måste man vara av det rätta virket

… men man är ju inte gjord av trä. Jag funderade på hur stockholmare framställs i musiken. Och jag tror att man kan summera mentaliteten som rotlös. Det är inte ofta som invånarna i den här staden beskrivs som öppna och inbjudande, medan själva staden nästan alltid beskrivs som blomstrande vacker. Lars Winnerbäck sjunger så här i I Stockholm, respektive Stockholms kyss:

Han är sorglig, men utvald att leta efter sig själv
det är vad som gäller, här i Stockholm

Ingen glittrar som dig Stockholm
ingen har lockat mig som du
du var sval när jag kom hit och du är svalare nu
men jag har känt hur mina steg har fått en gata här att gå
i ditt regn fick jag den kraft jag skulle få

Kyla och regn är en vanlig metafor (jfr Orup och Carola), när det inte handlar om att fly på något sätt (jfr Perssons Pack, Ken Ring och Olle Ljungström). Flykten från rotlösheten får ibland symboliseras av tunnelbanan. Och då är även en annan Winnerbäck-låt, Rusningstrafik, ett bra exempel, som till exempel tål att jämföras med Ulf Lundells låt Stockholm city:

I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken
det är svårt att få en plats här i rusningstrafiken

Har du sprungit som besatt på tricken?
slagit nån på käften, som tack, som tack

Men, för att sluta cirkeln, man behöver inte vara träig. Varför inte försöka bryta mönstret i staden där man kan vara sig själv mer än på andra ställen? Dessutom finns det ju fler material att välja på, liksom.

I den här stan bor det en miljon
vid varje trickstation, fullt av stresshormon
Den här stan, den är så jävla ball
man va' så cool, man måste va' så kall
som man va' gjord av metall
(Stefan Sundström)

Ett steg för långt

Det finns en låt som jag länge har velat citera. Ett tag var jag riktigt nära att lägga upp den själv på YouTube för att få möjlighet att göra det. Idag kom den dock lite överraskande upp på Spotify. Jag tänker på en låt som heter Ett steg för långt, vilken börjar så här:

Å gud, vart tog allt vägen som försvann?
Min vandring genom denna öken
Min dröm som övergick i skam

23 Till är bandet, med Roger Karlsson som bidragande musiker. Det är egentligen en cover på bandet Inferno, som existerade i fyra år i slutet på 80-talet, där just Karlsson var låtskrivare. Originalet finns på skivan Stockholmspunk 79-91, medan denna underbara cover finns på 23 Tills skiva Nöjd? från 1993.

Men nöjd är jag inte. Jag är nästan lyrisk. Det här var verkligen inte ett steg för långt för Spotify.

Här kommer vinden som driver mig ut
Ett spel på nytt ska jag förlora igen
Jag kan dess regler, jag har gjort det förut
Varför tar allting slut?
(23 Till)

"Bättre vara ute på hal is och ha det glatt, än att gå i lera och sörja"

Orden är Robert Brobergs. Han är nog den artist som jag har haft svårast att veta hur jag ska förhålla mig till. Vissa texter som han har gjort är mästerliga, medan andra är rent pinsamma. Han är en berg-och-dal-bana för att använda hans egen favoritmetafor.

Själv vitsar jag helst när jag inte är för glad. Det har nog den här bloggen visat många gånger. Jag är ingen optimist. Och ingen pessimist heller. Det som är sorgligt med alla optimister är deras syn på det pessimistiska. Men jag antar att Robban har en poäng ändå. Fast videon är ju förfärlig:

"Ajabaja", lyder deras slogan
men den lyder inte jag
ställer istället frågan…
(Robert Broberg)

"Stjärnan ska lysa högst överallt"

40 dagar. Så lång tid är det kvar till fotbollsäsongens höjdpunkt – matchen mot Hammarby på Söderstadion. Till premiären är det 21 dagar. Till dess får man ladda med fotbollsmusik.

När det gäller favoritgänget är ju förstås Härliga IFK låten framför andra. Men Vit Blå Revolts Stå upp för Peking, Magnus Johanssons Vita, blå pojkar och Kalle Baahs Pekings park är inte så galna heller. Tråkigt nog kan jag dock inte hitta 23 Tills Mitt lag, min stad.

För Hammarby smäller Just i dag är jag stark högst. Det kan vara en av de bättre klassiska fotbollslåtarna på den andra planhalvan, så att säga. Annars är det lite tråkigt att man inte får höra något från djurgårdarna i Coca Carola i år. För oavsett lagtillhörighet tycker jag, helt allvarligt, att deras Promenad är en förbannat bra låt:

Är det fel, att sväva i det blå
även fast vi vet att det inte ska gå
(Coca Carola)

Själens obotliga ensamhet

När får man tid att läsa alla böcker som man vill? I Kjell Höglunds enorma mastodontlåt Häxprocess kan man finna följande två rader, som på något sätt någorlunda sammanfattar det här oundvikligt långa, icke-kronologiska och lätt tankspridda inlägget:

dom böcker som du borde läst men aldrig tittat i
dom brev du aldrig skrivit och din fula fantasi

Orden som står på rubrikplats däremot kom jag att tänka på för några dagar sedan. Det är Hjalmar Söderbergs ord, som mer fullständigt lyder: "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet." Jag har aldrig läst särskilt mycket av honom, tror jag. Men nu vill jag definitivt det. Jag läser alldeles för lite skönlitteratur. Varför är det djupt sorgliga ofta så förbannat vackert?

Men tillbaka till huvudfrågan: vad kan man göra med tidsproblematiken? Att öva upp läshastigheten till vansinniga nivåer är förstås ett sätt – som är alltför tidskrävande? Ett annat kan kanske vara att läsa antologier och biografier. Det senare tänkte jag mig prova. Därför tog jag mig in till stadsbiblioteket för att kolla utbudet av dylika när det kommer till lokalidolen Söderberg. Det fanns en hel del. Jag valde den tjockaste. Eftersom jag hittills bara har hunnit bläddra i den, så jag har inte hittat så mycket om citatet ännu. Andra, mer snabba källor, säger dock att det kommer från teaterpjäsen Gertrud. Att jag inte ens sett någon pjäs av honom är rent av skamligt.

Hursomhelst, nu var jag inte bara i områdena kring Odenplan för att besöka stadens mycket propra bibbla, utan även för att göra något annat lätt nördigt. Det var en nämligen skribentträff för sportsajten som jag skrivit för ett par gånger. Det bjöds på mat, öl, frågesport och fotboll. Ibland vill man ju bara döda tiden. Av den orsaken kommer jag nu inte helt osökt att tänka på en annan som spatserat på Stockholms gator, skådepelaren och musikanten Allan Edwall. Varför har jag aldrig citerat honom? Det är helt obegripligt också. I den låt jag snarast tänker på, Du och jag, sjunger han:

uteliv och fotboll dövar ensamheten

Konstnärers privatliv är ofta intressanta, så även Söderbergs, för att inte tala om filosofers. Snart är det dags att läsa om favoriten René Descartes. Det var definitivt en man som hade en hel del att säga om själen. Jag har läst biografier om honom förut. Så jag kan väl mer om hans liv än om hans filosofi. Jag vet till exempel att han hatade Sveriges klimat helhjärtat. Fast det är väl inte så konstigt med tanke på att han kom hit under en av de kallaste vintrar någonsin. Att han frös ihjäl här i stan nästan exakt på dagen för 360 år sedan var drottning Kristinas tidiga morgonvanors fel. Jag tvivlar på att han hyste några som helst varma känslor för henne. Hon fick honom verkligen att veta att han levde.

Snart ska jag dock friska upp kunskaperna om hans försök till lösning på hur anden och materian kommunicerar, genom själslig respektive kroppslig substans, den så kallade dualismen, då den pågående historiedelen snart är framme vid 1600-talet. Men ändå verkar det som om kunskap på det privata området ofta är nödvändigt inom filosofin. Det gäller väl förvisso poeter också, om man ska förstå sådant som är diktjag, alltså ett "jag" som inte nödvändigtvis är författaren själv, utan diktens själ. Lyssna till Edwalls ord i början på den här videon, till just Du och jag. Han låter bara lite humoristiskt påskina att det skulle handla om honom själv. Den är sorglig, men mynnar dock ut i någon form av tidsoptimism:

låt oss leva upp den lilla bit vi hinner
du är kvinna jag är man
(Allan Edwall)

"Man blir inte profet i sin egen hemstad"

Talesättet "Man blir inte profet i sin egen hemstad" kommer förstås från Bibeln. Mer ordagrant lyder det "Ingen är profet i sitt fädernesland", där det sista ordet har ersatts med "fädernestad" eller "hemstad" i senare översättningar. Man kan hitta det i Matteusevangeliet (13:57) och något likartat i Lukasevangeliet (4:24). Det betyder ungefär att en människa uppskattas mer av främlingar än av egna.

Det är dock lite synd att citatet inte står att finna i Markusevangeliet också. Det hade varit lite mer passande. För Markusevangeliet är, förutom att vara en bok i den stora boken, en skiva av artisten Markus Krunegård. Han har, i likhet med mig, Norrköping som hemstad. Anledningen till att jag tänker på allt detta nu är att jag häromdagen såg ett personporträtt av honom i SVT:s Dom kallar oss artister. I avsnittet var han just i Peking för intervjuer och en skivaffärsspelning. Han verkade i alla fall mäkta populär.

Det var roligt att se, även om jag aldrig har sett honom som någon stor favorit. Jag vet inte om det hör ihop med hans härkomst. Jag är en tvivlare.

Framför teven, slickar såren
Norrköping är drogavvänjning
Nej, gud, jag har inte blivit märkvärdig, inte alls
(Marcus Krunegård)

Dammsugarmusik

Vad är egentligen dammsugarmusik? Är det musik som passar bra till dammsugning eller bara usel musik? Jag gissar på att man mest menar det senare.

Men om det innebär båda delarna så tänker jag att inget kan passa bättre än något av det djupt nyanserade bandet Skitsystem. Man kanske ska sätta deras hit Skitliv på repeat. Eller passar kanske något med Totalt jävla mörker bättre? Mitt rum ser nämligen fruktansvärt ut för tillfället. Det är intressant att det måste bli värre innan det kan se hyfsat ut igen.

Sopsortering är en helig handling
Så tycker jag, så tycker Jan Banan
(Stefan Sundström)

"När Eldkvarn brann"

Varför var det så länge sen jag lyssnade på Eldkvarn? Det känns som om jag inte har lyssnat på dem sedan 1878, vilket, av någon händelse, är exakt hundra år innan jag föddes. För det var då som den där kvarnen, som stod där Stockholms stadshus står i dag, brann ner. Uttrycket betyder alltså att man uppfattar något som att det var evigheter sen.

Bandet Eldkvarn är från min hemstad, men de bor ju också här uppe nu. Jag antar att de tar sig fram med mörka tunnelbanan istället för spårvagnar nuförtiden, precis som jag gör. Och apropå det så har SL nyligen, som en form av tidig julklapp till alla stockholmare, gett bort konstnärliga gåvor, bland annat deras låt 3:ans spårvagn genom ljuva livet, vilken är en låt som utspelar sig i Norrköping.

Jo, jag kan svaret på min inledande fråga; jag har alltid tyckt att de låter lite gubbiga. Det tycker jag inte längre. Så nu undrar jag förstås om det är ett tecken på att jag själv börjar bli lite gubbig. Men jag vägrar att känna efter vart den där elden tog vägen, även om det verkar bli kallt.

En del går åt helvete
en del går upp i himlen
människor kommer ingenstans
och somliga försvinner
(Eldkvarn)

"Vi föds som original och dör som kopior"

Att göra efterforskningar om aforismer är rent livsfarligt. Jag skulle bara skriva några käcka rader om citatet ovan, då jag på senare tid har diskuterat och tänkt mycket på det här med att man undermedvetet tar efter personer i sin omgivning. Men istället blev det, som synes, något mer än så. Fast vad gör man när den verkliga inspirationen infinner sig? Den går ju inte heller att hejda.

Hursomhelst, så tolkar jag alltså uttrycket. Var och en föds som ett oskrivet blad, tabula rasa, för att sedan bli mer och mer en sammanblandning av människor som man tycker om. Det kan handla om allt möjligt, till exempel kroppsrörelser, attityder eller ordval. Det har väl alla upplevt. Jag tänkte på det senast igår när jag såg bakomfilmerna till Tillbaka till framtiden-trilogin.

Det är väl lite av ett stående skämt i filmerna, men jag tänker av någon anledning främst på en närmast klassisk scen i första filmen. Där gör huvudkaraktären, Marty McFly, en form av luttrad gest med högerhanden i håret efter att han har blivit servered kaffe på stamfiket. Samtidigt gör hans jämnårige far exakt likadant. När sedan plågoanden Biff kommer in vänder de sig också mot dörren på samma vis. Denna rädsla att bli som sina föräldrar…

Frågan var ju nu bara vem det är som har sagt detta, att vi föds som original och dör som kopior. Svaret är den engelske poeten Edward Young. Jag associerar dock hellre till min favoritfilosof, Søren Kierkegaard. Det liknar nämligen hans syn på den "etiska människan" som ska ha glömt bort att hen är en unik person, vilken bör drivas av att förverkliga sig själv istället.

Jag måste läsa mer om Kierkegaard. Han verkar intressant även på ett privat plan. På Wikipedia får man exempelvis veta att han deltog så aktivt i studentlivet att hans examen fördröjdes. Ibland känns det som om den risken föreligger för mig också. Den prokrastination som skapas här däremot ... den är ju blott och bart karaktärsdanande. Nåja.

why is it so we die just as copies
if it’s so we’re born originals?
(Broder Daniel)

Landskapligt

Att stockholmare har dålig koll på Sveriges geografi är väl en vida uppfattning ute i vårt avlånga land. Själv har jag ett ganska dåligt lokalsinne, vilket förstås inte är så praktiskt i en storstad. Därför underlättar det naturligtvis om gator följer ett visst tema i en stadsdel. Men är det så i Stockholm? Jag funderade på landskap och landsdelar i gatnamn. Så här ser det ut:

Norrlandsgatan – Östermalm
Lapplandsvägen – Lidingö
Jämtlandsgatan – Vällingby
Medelpadsgatan – Vällingby
Härjedalsgatan – Vällingby
Hälsingegatan – Vasastaden
Gästrikegatan – Vasastaden

Sveavägen – Vasastaden/Norrmalm
Dalagatan – Vasastaden/Norrmalm
Upplandsgatan – Vasastaden/Norrmalm
Värmlandsvägen – Farsta
Närkesgatan – Södermalm
Södermannagatan – Södermalm

Götgatan – Södermalm
Östgötagatan – Södermalm
Västgötagatan – Södermalm
Dalslandsgatan – Södermalm
Gotlandsgatan – Södermalm
Smålandsgatan – Östermalm
Ölandsgatan – Södermalm
Hallandsgatan – Södermalm
Blekingegatan – Södermalm
Skånegatan – Södermalm

Nå, först måste man ju säga att det är någon form av logik i det faktum att Vasastaden och Norrmalm ligger norr om Södermalm, som har många sydliga landskap. Avstickarna är Vällingby och Farsta, då de ligger norr respektive söder om stadskärnan. Att Lapplandsvägen ligger på Lidingö är inget annat än ren humor.

Mycket mer finns säkerligen att kommentera, men för mig räcker det med att Smålandsgatan – som till och med korsar Norrlandsgatan – har fått en plats på förnäma Östermalm ... Jag är förvirrad. Jag vilar min resväska!

Hellre en luftballong

En luftballong måste vara ett av de sämre flyktfordonen, men det är åtminstone ett tyst och vackert sådant. Igår kväll flög en ballong nära mitt fönster, vilket jag liksom såg som ett järtecken i skyn, då jag har slitit med detta inlägg alltför länge nu, med olika infallsvinklar. Vi snackar om att drömma sig bort.

Saken var den att jag funderade över musik som jag förknippar med denna årstid. Eller jag funderade väl snarare över bra musik, det vill säga så lite Tomas Ledin som möjligt. Varför måste somrig musik vara så förbannat ytlig och glättig? Nåväl, plats i luftballongskorgen igen… Musiken som jag fann somrig och aktuell var ett gammal favoritband, Tuk tuk rally, och då i synnerhet deras första skiva som kom för så länge sen som 1993. Den har just namnet Luftballong. Titellåtens sista vers är som följer:

jag undrar vad som styr det här
infernot i vår galna värld
som bygger nya murar gång på gång
nu faller alla drömmar platt
nu slocknar alla ljus inatt
och jag vill bara sväva bort från allt
i min luftballong

Tuk tuk rally var egentligen aldrig särskilt politiska, även om de låg på ett punkskivbolag. Texterna uttrycker oftast snarast en uppgivenhet och musiken är någon sorts halvakustisk pop. Luftballong är alltså ett litet undantag, en låt som känns minst lika aktuell nu som då. En annan låt som jag återupptäckte är Komedi, som är en mer typisk Tuk tuk rally-låt, då olycklig kärlek är ett vanligt tema. Komedi var en liten hit när det begav sig. Det kan knappast bli mer bitterljuvt än såhär:

vi fann varandra mitt i all förvirring
jag famlade i dimman efter nåt
du var vacker, jag var kärlekskrank
rödögd, trött och nästan pank
vi var Romeo och Julia en minut

Men mest somrig och drömsk är nog den avslutande låten I en park:

när solen står högt brer vi ut oss i gräset i parken
bland blommor och blad ser vi dagen passera förbi
vi har tankarna borta i fjärran
lite slött ser vi ut över stan

För den som vill finns faktiskt hela skivan på YouTube. En luftballong räddar min sommar.

Vad är grejen med rödbetor? (del 2)

Pang på rödbetan! Nu har jag äntligen funnit en meningsfrände i den blodiga striden mot den terroristiska rotfrukten. Jag har funnit en beundransvärd person som delar min avsky. Och det är inte vilken dussinputte eller pajsare som helst. Nej, vi snackar om världens mäktigaste person, USA:s president, den gode Barack!

Det var i samband med nyheten för några månader sedan att familjen Obama odlar ekologiskt som detta glädjebudskap började spridas. Till deras lilla täppa vid Vita huset har de nämligen valt 55 grönsaker och bärbuskar, men ändå blir det inte, som t.ex. SvD förkunnar, några rödbetor, "för sådana gillar inte Barack Obama". Det sägs också att "de vill visa att de menar allvar med talet om nyttigare kost".

Tack gud för grävande journalistik!

Huddinge, Huddinge

Hur många förorter till Stockholm har det egentligen gjorts låtar om? Det verkar finnas material för en blogg om enbart detta. Vi har Bredäng, Farsta, Huddinge, Sundbyberg, Tensta … Okej, man kanske får fylla på med låtar om stadsdelar, torg och gator i själva stan också – men ändå! En sån blogg skulle jag gilla.

Hursomhelst, igår var jag i Huddinge och vände, eller vid Huddinge sjukhus för att vara exakt. Hållplatserna däromkring har namn som för tankarna till vården, till exempel Ortopedvägen och Diagnosvägen, namn som i mina öron är ungefär lika uppiggande som sjukhusbyggnaden, vilken är våldsamt betonggrå. Kunde de inte ha döpt en av hållplatserna till Bättringsvägen i alla fall?

Huddinges signaturmelodi måste alltså bli Hoola Bandoola Bands sorgsna låt Huddinge, Huddinge. Eller deras låt förresten, road av efterforskning, eller åtminstone onödiga fakta, som man är, kollade jag upp det. Tydligen har en östgötsk lärarstudent skrivit texten, om jag tillåts läsa lite mellan raderna på Mikael Wiehes hemsida.

Huddinge, Huddinge, vad blev det av oss
Pamparna pratar var gång det är val
Dom lovar oss daghem och arbetstillfällen
Men när valet är vunnet, blir det ingenting av

Jag är inget stort fan av spelevinkarna Fredrik och Filip, men kan inte låta bli att dra lite på smilbanden åt deras version av samma låt. Och eftersom jag fortfarande är inne på Thåströms aktningsvärda produktion så måste ju Miss Huddinge 1972 nämnas i sammanhanget. Se den här liveversionen! Tänk vad Huddinge inspirerat till mycket bra ändå.