Själens obotliga ensamhet

När får man tid att läsa alla böcker som man vill? I Kjell Höglunds enorma mastodontlåt Häxprocess kan man finna följande två rader, som på något sätt någorlunda sammanfattar det här oundvikligt långa, icke-kronologiska och lätt tankspridda inlägget:

dom böcker som du borde läst men aldrig tittat i
dom brev du aldrig skrivit och din fula fantasi

Orden som står på rubrikplats däremot kom jag att tänka på för några dagar sedan. Det är Hjalmar Söderbergs ord, som mer fullständigt lyder: "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet." Jag har aldrig läst särskilt mycket av honom, tror jag. Men nu vill jag definitivt det. Jag läser alldeles för lite skönlitteratur. Varför är det djupt sorgliga ofta så förbannat vackert?

Men tillbaka till huvudfrågan: vad kan man göra med tidsproblematiken? Att öva upp läshastigheten till vansinniga nivåer är förstås ett sätt – som är alltför tidskrävande? Ett annat kan kanske vara att läsa antologier och biografier. Det senare tänkte jag mig prova. Därför tog jag mig in till stadsbiblioteket för att kolla utbudet av dylika när det kommer till lokalidolen Söderberg. Det fanns en hel del. Jag valde den tjockaste. Eftersom jag hittills bara har hunnit bläddra i den, så jag har inte hittat så mycket om citatet ännu. Andra, mer snabba källor, säger dock att det kommer från teaterpjäsen Gertrud. Att jag inte ens sett någon pjäs av honom är rent av skamligt.

Hursomhelst, nu var jag inte bara i områdena kring Odenplan för att besöka stadens mycket propra bibbla, utan även för att göra något annat lätt nördigt. Det var en nämligen skribentträff för sportsajten som jag skrivit för ett par gånger. Det bjöds på mat, öl, frågesport och fotboll. Ibland vill man ju bara döda tiden. Av den orsaken kommer jag nu inte helt osökt att tänka på en annan som spatserat på Stockholms gator, skådepelaren och musikanten Allan Edwall. Varför har jag aldrig citerat honom? Det är helt obegripligt också. I den låt jag snarast tänker på, Du och jag, sjunger han:

uteliv och fotboll dövar ensamheten

Konstnärers privatliv är ofta intressanta, så även Söderbergs, för att inte tala om filosofers. Snart är det dags att läsa om favoriten René Descartes. Det var definitivt en man som hade en hel del att säga om själen. Jag har läst biografier om honom förut. Så jag kan väl mer om hans liv än om hans filosofi. Jag vet till exempel att han hatade Sveriges klimat helhjärtat. Fast det är väl inte så konstigt med tanke på att han kom hit under en av de kallaste vintrar någonsin. Att han frös ihjäl här i stan nästan exakt på dagen för 360 år sedan var drottning Kristinas tidiga morgonvanors fel. Jag tvivlar på att han hyste några som helst varma känslor för henne. Hon fick honom verkligen att veta att han levde.

Snart ska jag dock friska upp kunskaperna om hans försök till lösning på hur anden och materian kommunicerar, genom själslig respektive kroppslig substans, den så kallade dualismen, då den pågående historiedelen snart är framme vid 1600-talet. Men ändå verkar det som om kunskap på det privata området ofta är nödvändigt inom filosofin. Det gäller väl förvisso poeter också, om man ska förstå sådant som är diktjag, alltså ett "jag" som inte nödvändigtvis är författaren själv, utan diktens själ. Lyssna till Edwalls ord i början på den här videon, till just Du och jag. Han låter bara lite humoristiskt påskina att det skulle handla om honom själv. Den är sorglig, men mynnar dock ut i någon form av tidsoptimism:

låt oss leva upp den lilla bit vi hinner
du är kvinna jag är man
(Allan Edwall)