Igår kväll såg jag en dokumentär om Cornelis. Den gjorde mig sorgsen. På något sätt kändes det som om jag exakt förstod honom för en stund; jag tror att jag fattade hans själsliga läggning, hans känsla av enslighet, tungsinne och ångest.
För hans burleska och provocerande stil var ju bara en sida, vilket jag uppfattar som en sorts nödventil. Jag tror att det gäller många som har en vilja till att vara spexig. När han hade tröttnat på att ideligen skråla Hönan Agda, som den glada publiken hela tiden frågade efter, då sa han rakt ut i teve att han hade gjort bättre låtar. Han ville nu hellre sjunga allvarsamt, finstämt och romantiskt. Jag tror att det var de sångerna som han levde för att sjunga. Det är också låtarna jag gillar mest.
Jag brukar stanna till vid hans gravsten när jag har vägarna förbi Katarina kyrka. Gravar har sina fördelar, men själv vet jag inte om jag vill ha en sådan. Det känns kravfyllt i jämförelse med en minneslund. Men förhoppningsvis får jag fundera ett tag till på det. Och förhoppningsvis hinner man göra något lite intelligent att bli ihågkommen för först. Det lär dock inte bli poesi. Ett av det vackraste Cornelis skrev, det skrev han på sin dödsbädd:
Häst utan tyglar som vägen minns
ta mig till landet som inte finns
(Tolkning: Stefan Sundström)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar