På mitt senaste inköp står det Nintendo 3DS. Mellan min nya maskin och den gråa lådan har intresset sviktat rejält ett par gånger, men aldrig dött. Med bara några mindre mobila undantag har jag haft alla maskiner. Jag har alltid varit en Nintendo-nörd.Värre är det med Nintendo självt. Under det senaste årtiondet har jag tyckt att företaget har tappat bort sig lite. Det har visserligen kommit fantastiska titlar hela tiden, främst i Zelda-serien, men den där riktigt unika känslan försvann på nåt sätt. Vad hände?
Vi kan kalla känslan för den vuxenbarnsliga eller den välbalanserade. Det var som om lagom gullighet bara fanns i Nintendo-spel, som jag skrev en gång. För gradvis blev spelen lite för mycket åt något håll. Det var som om Nintendo gick på myten om sig själv. Det blev för många Mario Partyn.
Det var egentligen inte förrän alldeles nyligen som jag tycker att de nyktrade till. Med Mario Kart 7 och Super Mario 3D Land skingrades dimman och allt blev precis rätt igen. Det sistnämnda spelet borde för övrigt följt med 3DS-maskinen vid lanseringen. Då hade världens bästa tv-spelstillverkare varit riktigt rika idag. Att sälja spelmaskiner utan spel är ett oskick. Och givetvis ska den där mustaschprydde rörmokaren vara den evige reklampojken!
Mitt andra intresse som barn var Lego. Det var alltså bits – och andra bitar! Men det här inlägget handlar egentligen inte om det som låg utspritt över hela mitt rum. För Lego kunde jag slita mig från, något som sällan gick med den där grå lådan. ”Jag ska bara dö först!” blev svaret när mamma ropade att maten var färdig. Man undrar ju hur hemskt det lät.
Men plastbitarna är ändå svåra att undvika, då Lego numera är synonymt med tv-spel. Vem kunde tro det? Inte ens med ett barns svindlande fantasi kunde jag tro att dessa gick att förena … Och bara med en vuxens tråkiga besinning kan jag idag begripa varför jag fortfarande inte har provat ett lego-tv-spel.
när barnasinnet har berövats på sin glöd
då har ondskan nått sitt mål till slut
(Hansson de Wolfe United)
