I Eken måste man vara av det rätta virket

… men man är ju inte gjord av trä. Jag funderade på hur stockholmare framställs i musiken. Och jag tror att man kan summera mentaliteten som rotlös. Det är inte ofta som invånarna i den här staden beskrivs som öppna och inbjudande, medan själva staden nästan alltid beskrivs som blomstrande vacker. Lars Winnerbäck sjunger så här i I Stockholm, respektive Stockholms kyss:

Han är sorglig, men utvald att leta efter sig själv
det är vad som gäller, här i Stockholm

Ingen glittrar som dig Stockholm
ingen har lockat mig som du
du var sval när jag kom hit och du är svalare nu
men jag har känt hur mina steg har fått en gata här att gå
i ditt regn fick jag den kraft jag skulle få

Kyla och regn är en vanlig metafor (jfr Orup och Carola), när det inte handlar om att fly på något sätt (jfr Perssons Pack, Ken Ring och Olle Ljungström). Flykten från rotlösheten får ibland symboliseras av tunnelbanan. Och då är även en annan Winnerbäck-låt, Rusningstrafik, ett bra exempel, som till exempel tål att jämföras med Ulf Lundells låt Stockholm city:

I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken
det är svårt att få en plats här i rusningstrafiken

Har du sprungit som besatt på tricken?
slagit nån på käften, som tack, som tack

Men, för att sluta cirkeln, man behöver inte vara träig. Varför inte försöka bryta mönstret i staden där man kan vara sig själv mer än på andra ställen? Dessutom finns det ju fler material att välja på, liksom.

I den här stan bor det en miljon
vid varje trickstation, fullt av stresshormon
Den här stan, den är så jävla ball
man va' så cool, man måste va' så kall
som man va' gjord av metall
(Stefan Sundström)