"När Eldkvarn brann"

Varför var det så länge sen jag lyssnade på Eldkvarn? Det känns som om jag inte har lyssnat på dem sedan 1878, vilket, av någon händelse, är exakt hundra år innan jag föddes. För det var då som den där kvarnen, som stod där Stockholms stadshus står i dag, brann ner. Uttrycket betyder alltså att man uppfattar något som att det var evigheter sen.

Bandet Eldkvarn är från min hemstad, men de bor ju också här uppe nu. Jag antar att de tar sig fram med mörka tunnelbanan istället för spårvagnar nuförtiden, precis som jag gör. Och apropå det så har SL nyligen, som en form av tidig julklapp till alla stockholmare, gett bort konstnärliga gåvor, bland annat deras låt 3:ans spårvagn genom ljuva livet, vilken är en låt som utspelar sig i Norrköping.

Jo, jag kan svaret på min inledande fråga; jag har alltid tyckt att de låter lite gubbiga. Det tycker jag inte längre. Så nu undrar jag förstås om det är ett tecken på att jag själv börjar bli lite gubbig. Men jag vägrar att känna efter vart den där elden tog vägen, även om det verkar bli kallt.

En del går åt helvete
en del går upp i himlen
människor kommer ingenstans
och somliga försvinner
(Eldkvarn)

Landskapligt

Att stockholmare har dålig koll på Sveriges geografi är väl en vida uppfattning ute i vårt avlånga land. Själv har jag ett ganska dåligt lokalsinne, vilket förstås inte är så praktiskt i en storstad. Därför underlättar det naturligtvis om gator följer ett visst tema i en stadsdel. Men är det så i Stockholm? Jag funderade på landskap och landsdelar i gatnamn. Så här ser det ut:

Norrlandsgatan – Östermalm
Lapplandsvägen – Lidingö
Jämtlandsgatan – Vällingby
Medelpadsgatan – Vällingby
Härjedalsgatan – Vällingby
Hälsingegatan – Vasastaden
Gästrikegatan – Vasastaden

Sveavägen – Vasastaden/Norrmalm
Dalagatan – Vasastaden/Norrmalm
Upplandsgatan – Vasastaden/Norrmalm
Värmlandsvägen – Farsta
Närkesgatan – Södermalm
Södermannagatan – Södermalm

Götgatan – Södermalm
Östgötagatan – Södermalm
Västgötagatan – Södermalm
Dalslandsgatan – Södermalm
Gotlandsgatan – Södermalm
Smålandsgatan – Östermalm
Ölandsgatan – Södermalm
Hallandsgatan – Södermalm
Blekingegatan – Södermalm
Skånegatan – Södermalm

Nå, först måste man ju säga att det är någon form av logik i det faktum att Vasastaden och Norrmalm ligger norr om Södermalm, som har många sydliga landskap. Avstickarna är Vällingby och Farsta, då de ligger norr respektive söder om stadskärnan. Att Lapplandsvägen ligger på Lidingö är inget annat än ren humor.

Mycket mer finns säkerligen att kommentera, men för mig räcker det med att Smålandsgatan – som till och med korsar Norrlandsgatan – har fått en plats på förnäma Östermalm ... Jag är förvirrad. Jag vilar min resväska!

"Jag är kär i en kvinna som jag till och med vet är fel"

Översättningar av låttexter är sannerligen en konstform. En alltför ordagrann översättning blir alltid fånig och en alltför fri tolkning fjärmar sig förstås för mycket. Det svåraste handlar nog om att inte lämna alltför tydliga spår av originalspråket, låt säga från engelska till svenska, utan istället finna motsvarande uttryck på målspråket, alltså undvika anglicismer. Det gäller nästan att våga pressa in en svensk mentalitet i texten.

Någon som är en mästare på detta är Mikael Wiehe, som genom åren har gjort en uppsjö översättningar av Bob Dylans låtar. Ett par av mina favoriter är Ni som tjänar på krig (Masters Of War) och låten som jag tänkte skriva om i det här inlägget, Längesen (Things have changed), vilka båda finns på den eminenta skivan Dylan, där även Totta Näslund medverkar. Refrängen till Längesen, i original respektive översättning, lyder som följer:

People are crazy and times are strange
I'm locked in tight, I'm out of range
I used to care, but things have changed

Mänskor är galna och tiden trängd
Själv är jag inlåst, eller utestängd
Jag bruka’ bry mig, men det är längesen

Snyggast och mest talande är dock den sista versen. Precis som i refrängen är det här värt att notera rimflätningen. Där Dylan grötrimmar "show it" med "know it" väljer Wiehe det mest förbjudna av svenska rim: "smärta" och "hjärta", och gör det utan att det känns det minsta banalt. Precis som Dylan väljer också Wiehe att halvrimma ibland. I original respektive översättning lyder versen alltså såhär:

I hurt easy, I just don't show it
You can hurt someone and not even know it
The next sixty seconds could be like an eternity
Gonna get low down, gonna fly high
All the truth in the world adds up to one big lie
I'm in love with a woman who don't even appeal to me

Jag är lätt att såra, men jag döljer smärta
Det är lätt att trampa på nån annans hjärta
Sexti sekunder kan va’ en evighet
Jag ligger lågt, men jag siktar högt
Alla lögnare talar med len mild röst
Jag är kär i en kvinna som jag till och med vet är fel

På den näst sista raden är översättningen som synes mycket fri. Det är en suverän rad, både Dylans och Wiehes. Intressantast är dock den sista raden, då framför allt hur Wiehe tolkar det mångtydiga "appeal". Det blir smärtsamt vackert på svenska – men då har jag förstås tolkat in en massa saker själv …

Se på videon till Things have changed här.

Före efter allt

På Facebook finns det en applikation som gör att man kan lista de fem skivor som betytt mest för en själv. Det var en omöjlig uppgift upptäckte jag, främst sett till de skivor som fanns i databasen. Men en skiva fanns iallafall, och den sätter jag högst på min lista: Gryningstid av Dia Psalma.

Nu när tideräkningen visar 15 år efter gryningstiden, och den svenska punken verkar gå mot en ny renässans, kan jag konstatera att det finns ett otal skivor som har överträffat den. Men viktigast är den likväl. Gryningstid var den skiva fick mig att på allvar börja gilla texter på svenska. Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att den skapade ett språkintresse hos mig. Utan trallpunken hade jag aldrig ens börjat fundera på att bli svensklärare.

Dia Psalmas texter var tämligen originella vid den här tiden. De var väldigt explicita, eller tydliga som det heter på klarspråk; nästan ingenting fanns att läsa mellan raderna. Och inget ämne var för allvarligt eller tabubelagt. På Gryningstid behandlas bland annat miljöförstöringar, kvinnomisshandel, incest och självmord. Att texterna är plakatartade är visserligen rätt typiskt för punken, men Dia Psalma tog det ett steg längre när de, influerade av vis- och folkmusik, gjorde texterna berättande. Rimmen var dessutom oftast enkla och enstaviga, men de kändes aldrig banala. Det var förstås grymt trallvänligt, vilket innebar att de hamnade i trallpunkfacket, en genre som jag alltså snöade in kraftigt på.

Det är många år sedan jag lyssnade på Gryningstid, men det är definitivt den skiva som jag har spelat mest. Man kan lugnt säga att jag har spelat sönder den, både bokstavligt och bildligt. Och många plattor har som sagt överträffat Gryningstid, däribland uppföljaren, Efter allt. Jag läste på Dia Psalmas hemsida att alla i bandet tycker att råmaterialet till den skivan fortfarande är i "ypperlig klass", men att omständigheter som sjukdomar och prestationsångest försvårade produktionen. Själv tycker jag definitivt att den skivan är deras allra bästa. Det tycker jag av flera orsaker, dels är de mest explicita dragen borta, dels har lite underfundig humor infogas, och dels är musiken bättre producerad.

Nyligen köpte jag deras nya, Re Voltere. Behöver jag skriva att jag är besviken? Om man vill hårdra det – och det vill man ju – så är alla originella drag som Dia Psalma hade på de två första skivorna borta. En recensent skrev: "Texterna har tappat sin svärta och bitskhet, kvar finns bara sorgliga nödrim." Lite så är det. Visserligen finns lite folkmusikdrag kvar, men nuförtiden är förälskelsen till språket helt borta. Detta beror kanske på att alla bandmedlemmar har skrivit texterna, tillskillnad mot övriga skivor där sångaren, Ulke, skrivit allt. Musiken har hursomhelst prioriteras. Nuförtiden låter inte Dia Psalma särskilt mycket punk. Sorgligt.