Före efter allt

På Facebook finns det en applikation som gör att man kan lista de fem skivor som betytt mest för en själv. Det var en omöjlig uppgift upptäckte jag, främst sett till de skivor som fanns i databasen. Men en skiva fanns iallafall, och den sätter jag högst på min lista: Gryningstid av Dia Psalma.

Nu när tideräkningen visar 15 år efter gryningstiden, och den svenska punken verkar gå mot en ny renässans, kan jag konstatera att det finns ett otal skivor som har överträffat den. Men viktigast är den likväl. Gryningstid var den skiva fick mig att på allvar börja gilla texter på svenska. Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att den skapade ett språkintresse hos mig. Utan trallpunken hade jag aldrig ens börjat fundera på att bli svensklärare.

Dia Psalmas texter var tämligen originella vid den här tiden. De var väldigt explicita, eller tydliga som det heter på klarspråk; nästan ingenting fanns att läsa mellan raderna. Och inget ämne var för allvarligt eller tabubelagt. På Gryningstid behandlas bland annat miljöförstöringar, kvinnomisshandel, incest och självmord. Att texterna är plakatartade är visserligen rätt typiskt för punken, men Dia Psalma tog det ett steg längre när de, influerade av vis- och folkmusik, gjorde texterna berättande. Rimmen var dessutom oftast enkla och enstaviga, men de kändes aldrig banala. Det var förstås grymt trallvänligt, vilket innebar att de hamnade i trallpunkfacket, en genre som jag alltså snöade in kraftigt på.

Det är många år sedan jag lyssnade på Gryningstid, men det är definitivt den skiva som jag har spelat mest. Man kan lugnt säga att jag har spelat sönder den, både bokstavligt och bildligt. Och många plattor har som sagt överträffat Gryningstid, däribland uppföljaren, Efter allt. Jag läste på Dia Psalmas hemsida att alla i bandet tycker att råmaterialet till den skivan fortfarande är i "ypperlig klass", men att omständigheter som sjukdomar och prestationsångest försvårade produktionen. Själv tycker jag definitivt att den skivan är deras allra bästa. Det tycker jag av flera orsaker, dels är de mest explicita dragen borta, dels har lite underfundig humor infogas, och dels är musiken bättre producerad.

Nyligen köpte jag deras nya, Re Voltere. Behöver jag skriva att jag är besviken? Om man vill hårdra det – och det vill man ju – så är alla originella drag som Dia Psalma hade på de två första skivorna borta. En recensent skrev: "Texterna har tappat sin svärta och bitskhet, kvar finns bara sorgliga nödrim." Lite så är det. Visserligen finns lite folkmusikdrag kvar, men nuförtiden är förälskelsen till språket helt borta. Detta beror kanske på att alla bandmedlemmar har skrivit texterna, tillskillnad mot övriga skivor där sångaren, Ulke, skrivit allt. Musiken har hursomhelst prioriteras. Nuförtiden låter inte Dia Psalma särskilt mycket punk. Sorgligt.